Blogg: Digital euro vs. traditionella stablecoins – konkurrens, kritik och framtiden

Digitala pengar har flyttat till kärnan av den ekonomiska politiken och maktutövningen. Den digitala euron och traditionella stablecoins representerar två olika monetära modeller, och i detta blogginlägg fördjupas hur de skiljer sig åt och vilka konsekvenser de kan få för pengarnas framtid.

              
Pengar, makt och förtroende i den digitala ekonomin
 
Digitala pengar är inte längre ett experiment, utan en del av en global maktkamp om pengar och betalningssystem. Centralbanker utvecklar snabbt sina egna digitala valutor (CBDC), och inom euroområdet riktas särskild uppmärksamhet mot den digitala euron. Samtidigt har traditionella stablecoins som USDC redan etablerat sig som central infrastruktur för kryptomarknader och decentraliserad finans.
Diskussionen ramas ofta in som en enkel motsättning: digital euro mot stablecoins. Denna inramning döljer dock den mer grundläggande frågan. Det handlar inte enbart om betalningssätt eller teknisk implementering, utan om hur pengarnas grundläggande struktur kommer att utvecklas, vem som utövar makt över monetära flöden och hur väl individens frihet bevaras i den digitala ekonomin.
Den digitala euron och stablecoins – två olika monetära modeller
 
Den digitala euron är en form av digitala pengar som ges ut av en centralbank och utgör ett direkt krav på centralbanken, utan motpartsrisk kopplad till en privat utgivare. Enligt Europeiska centralbanken är målet med den digitala euron att erbjuda allmänheten ett säkert och allmänt accepterat betalningsmedel i en allt mer digital ekonomi.
Denna struktur skiljer tydligt den digitala euron från exempelvis euro som hålls på ett bankkonto. En bankinsättning är en skuld från en affärsbank till kunden, medan den digitala euron skulle vara ett direkt krav på centralbanken. Skillnaden återspeglas i riskprofil, betalningsstruktur och tillsyn: den digitala euron skulle möjliggöra betalningar direkt i centralbankspengar utan den traditionella interbankkedjan för avveckling, men samtidigt koncentrera betalningsinfrastrukturen och den tillhörande makten. Det handlar inte bara om en teknisk förändring, utan om hur pengar fungerar i den digitala ekonomin och vem som ytterst kontrollerar dem.
Stablecoins är däremot digitala tokens som ges ut av privata aktörer och vars värde är avsett att hållas stabilt i förhållande till en underliggande fiatvaluta, såsom euron eller den amerikanska dollarn. Stabiliteten baseras vanligtvis på reserver, men praxis varierar avsevärt mellan olika projekt.
Skillnaden är inte bara juridisk, utan också filosofisk. Den digitala euron representerar offentliga pengar utgivna av en centralbank, där förtroendet bygger på institutioner och lagstiftning. Stablecoins representerar i sin tur marknadsdrivna pengar, där förtroendet uppstår genom avtal, transparens och konkurrens mellan olika utgivare.
Denna grundläggande skillnad avgör också vilka risker och möjligheter respektive modell medför.
Stablecoinernas styrka: globala, öppna och programmerbara pengar
 
Den snabba spridningen av stablecoins är ingen slump, utan ett resultat av deras förmåga att lösa flera strukturella problem i det finansiella systemet, särskilt i digitala och gränsöverskridande miljöer. Stablecoins möjliggör globala värdeöverföringar utan traditionella mellanhänder, fungerar dygnet runt utan banköppettider och integreras direkt i blockkedjebaserade applikationer. Detta gör att pengar kan röra sig i realtid och bli en del av digitala tjänster på sätt som det traditionella banksystemet haft svårt att stödja.
En central skillnad jämfört med traditionella betalningsinstrument är stablecoinernas programmerbarhet. En stablecoin är inte bara en digital representation av pengar, utan en grundläggande byggsten för digitala tjänster som kan användas i smarta kontrakt, automatiserade betalningar och komplexa finansiella strukturer. Av denna anledning har decentraliserad finans (DeFi) och tokenisering av verkliga tillgångar (RWA) i praktiken byggts kring stablecoins. De fungerar som en gemensam nämnare som möjliggör överföring, låsning och avveckling av värde i blockkedjemiljöer.
Den största svagheten hos stablecoins är kopplad till motpartsrisk. Användare måste lita på att utgivaren upprätthåller tillräckliga och högkvalitativa reserver, agerar transparent och följer tillämplig reglering. EU:s MiCA-regelverk syftar till att minska denna risk genom striktare krav, men styr samtidigt marknaden mot större och mer hårt reglerade aktörer.
Stablecoins har etablerat sig som en central del av den digitala ekonomin, och deras utveckling tyder på att de även framöver kommer att spela en viktig roll i infrastrukturen för globala betalningar och digitala finansiella tjänster.
Den digitala eurons styrka: stabilitet och förtroende
 Den digitala eurons främsta styrka ligger i dess status som pengar utgivna av en centralbank. Användare behöver inte bedöma utgivarens kreditvärdighet eller kvaliteten på reserver, eftersom den digitala euron är ett direkt krav på centralbanken. Detta gör den i princip till en mer stabil och förutsägbar form av pengar än digitala betalningsmedel utgivna av privata aktörer.

Samma struktur som skapar stabilitet väcker dock också frågor. Ur centralbankernas perspektiv är den digitala euron ett verktyg för att stärka betalningssystemets stabilitet, bevara det monetära systemets funktion och erbjuda ett alternativ till allt mer koncentrerade privata 
betalningssystem. Samtidigt centraliserar den kritisk betalningsinfrastruktur under offentlig kontroll och förändrar bankernas roll som mellanhänder.
Den digitala euron är därför inte bara en teknisk uppgradering av befintliga betalningssätt, utan en strukturell förändring av det monetära systemet. Den påverkar vem som kontrollerar betalningsflöden, hur pengar cirkulerar i ekonomin och vilken relation individer har till det offentliga penningsystemet i en digital miljö. Dessa bredare konsekvenser gör den digitala euron till inte bara en ekonomisk, utan också en samhällelig fråga.
Integritet – den mest centrala och omstridda frågan
 
En av de allvarligaste farhågorna kring den digitala euron rör risken för minskad integritet. Digitala pengar möjliggör tekniskt sett detaljerad och centraliserad registrering av alla betalningstransaktioner, vilket gör monetära flöden mer transparenta än tidigare ur myndigheters och systemoperatörers perspektiv. Även om betalningsdata redan i dag omfattas av reglering och tillsyn, skulle den digitala euron avsevärt kunna utöka möjligheterna till centraliserad insyn och kontroll.
Centralbanker och lagstiftare har upprepade gånger betonat att den digitala euron inte är avsedd som ett övervakningsverktyg. Kritiken riktar sig dock mindre mot nuvarande intentioner och mer mot själva strukturen. Ett system som tekniskt möjliggör omfattande övervakning skapar oundvikligen en politisk risk: regler kan ändras, undantag utvidgas och användningsområden breddas över tid. Historiskt sett har många övervakningsmekanismer införts i krissituationer och därefter blivit permanenta.
Integritetsfrågan handlar inte bara om vem som kan se transaktioner, utan också om vem som bestämmer villkoren för betalningar. Digital infrastruktur möjliggör frysning, begränsning eller riktning av betalningar på sätt som tidigare inte varit lika tekniskt enkla. Även om sådana funktioner inte är avsedda för normala förhållanden, förändrar deras blotta existens maktbalansen i det monetära systemet.
Dagens digitala betalningsmetoder bygger på ett decentraliserat banksystem där betalningsdata och insyn är fördelade mellan flera aktörer. Den digitala euron skulle förändra detta genom att bygga på en mer centraliserad infrastruktur där transaktionsregister och regelverk hanteras inom ett och samma system. Även om utformningen av den digitala euron betonar integritetsskydd och begränsade offline-funktioner, kräver ett digitalt system alltid någon grad av identifiering, regeluppfyllelse och tillsyn. Därför kan den digitala euron inte erbjuda samma nivå av decentraliserad integritet som dagens fleraktörsbaserade betalningssystem; i stället existerar integritet inom förutbestämda strukturella ramar.
I slutändan är integritet inte bara en teknisk fråga, utan en fråga om förtroende för institutioner och politiskt beslutsfattande. Acceptansen för den digitala euron kommer i hög grad att bero på om medborgare upplever betalningssystemets regler som förutsägbara, begränsade och stabila över tid. Frågan är inte bara vad systemet gör i dag, utan vilka befogenheter det möjliggör på lång sikt och vem som ytterst beslutar om deras användning.
Användningsbegränsningar och debatten om ”programmerbara pengar”
 
En annan central kritik mot den digitala euron rör användningsvillkor och den så kallade debatten om programmerbara pengar. Europeiska centralbanken och EU:s beslutsfattare har upprepade gånger betonat att den digitala euron inte är avsedd att fungera som pengar som endast kan användas för förutbestämda ändamål. Trots detta möjliggör den digitala infrastrukturen tekniskt sett begränsning, styrning eller villkorande av pengar på sätt som tidigare inte varit möjliga inom traditionella betalningssystem.
Oro riktas mindre mot nuvarande planer och mer mot det prejudikat ett sådant system skulle skapa. När den monetära infrastrukturen väl innehåller tekniska möjligheter att införa användningsvillkor kan framtida regeringar eller undantagssituationer utvidga dessa befogenheter. Ekonomiska kriser, säkerhetslägen eller klimatpolitik kan erbjuda motiv för att styra hur pengar används på sätt som inte ursprungligen var avsedda att bli permanenta.
I diskussionen lyfts ofta scenarier där konsumtion styrs av ekonomisk-politiska mål, exempelvis genom incitament eller begränsningar kopplade till vissa typer av utgifter. Det har även framförts farhågor om möjligheten att införa negativa räntor direkt på användarnas digitala innehav eller blockera betalningar till vissa branscher, organisationer eller individer genom administrativa beslut. Även om sådana åtgärder inte ingår i de nuvarande planerna för den digitala euron, skulle deras tekniska genomförbarhet i grunden förändra pengarnas natur.
Det är också viktigt att notera att användningsbegränsningar inte nödvändigtvis skulle uppfattas som direkta förbud, utan snarare som mer subtila styrmekanismer, såsom utgiftstak, tidsbegränsningar eller automatiserade regler i bakgrunden. Just detta gör debatten särskilt komplex: begränsningar kan växa fram gradvis och som en del av bredare politiska åtgärder utan ett enskilt, tydligt beslut.
Stablecoins är inte heller helt fria från liknande risker, eftersom utgivare även där kan frysa tillgångar eller blockera transaktioner. Deras mer decentraliserade struktur och konkurrensen mellan olika stablecoins begränsar dock maktkoncentrationen till en enskild aktör. Användare har oftast möjlighet att byta till alternativa lösningar, vilket fungerar som en motvikt mot en utvidgning av användningsbegränsningar.
Slutsats
 
Relationen mellan den digitala euron och traditionella stablecoins framstår inte som en enkel konkurrens där den ena vinner och den andra förlorar. I stället handlar det om två olika sätt att bygga ett monetärt system i den digitala tidsåldern. Den digitala euron syftar till att stärka stabilitet, enhetlighet och offentlig kontroll över betalningar, men gör det genom centraliserad infrastruktur och tillsyn. Detta ger förutsägbarhet, men väcker samtidigt berättigade frågor om integritet, användningsvillkor och maktkoncentration.
Stablecoins har däremot vuxit fram genom marknadsdriven utveckling för att möta den digitala ekonomins praktiska behov. Deras styrkor ligger i öppenhet, programmerbarhet och smidig integration i blockkedjemiljöer där innovation sker snabbt. I gengäld måste användare acceptera motpartsrisk och ett föränderligt regelverk. Stablecoins erbjuder flexibilitet och frihet, men kräver större förståelse och ansvar från användarna.
I slutändan handlar frågan inte bara om teknik eller betalningssätt, utan om värderingar. Hur mycket centraliserad kontroll är vi beredda att acceptera i stabilitetens namn? Hur mycket frihet och valmöjlighet vill vi bevara i den digitala ekonomin? Den digitala pengarnas framtid formas av dessa val – och därför är debatten om den digitala euron och stablecoins i grunden en debatt om makt, förtroende och ekonomiskt självbestämmande.

Mikko Soon 
Head of Northcrypto Private

The original post is written in English. Translated with Google translator.